Fenomenet med stadshotell uppstod i samband med utbyggnaden av den svenska järnvägen i slutet av 1800-talet. Städerna ökade sin affärsverksamhet och med fler resande och besökare krävdes fler övernattningsmöjligheter. Hotellens gatuplan inhyste ofta en restaurang som blev det naturliga navet i stadens nöjesliv.
Vårt vackra stadshotell har i drygt 100 år varit en uppskattad mötesplats för såväl lokalbefolkning som resande genom staden vid Vänerns strand. Det hela tog sin början 1896, då borgmästare Wennéus lade fram ett förslag om att Lidköping, som vid den här tiden hade två järnvägar som löpte genom staden, skulle bygga ett tidsenligt och respektabelt hotell. Redan 1876 hade planer om ett nytt hotell i staden diskuterats i stadsfullmäktige. Men frågan blev liggande i 20 år då en tremannakommitté tillsattes att utreda borgmästarens förslag.
Det redan existerande Hotell Lidköping var vid den här tiden till salu och ägaren, kapten Bergmanson i Filsbäck, hade begärt 50 000 riksdaler i köpeskilling. Ett stadshotell som skulle komma att drivas av en föreståndare för stadens räkning var nu på väg att se dagens ljus.
Men först skulle det få ett tidsenligt utseende och man tog därför in förslag på ombyggnation från Stockholmsarkitekten Nilsson-Dag. Moderniseringen beräknades till 90 000 kronor vilket ansågs för dyrt. Med billigare materialval och vissa förenklingar pressades priset och renoveringen tog fart. År 1900 stod så det ombyggda hotellet med en monumentalbyggnad i fransk renässansstil klar för de första gästerna. 1933 gjordes en omfattande modernisering, då bland annat fasaden fick sitt nuvarande utseende.
Lidköping fick sina första stadsprivilegier redan 1446. Sannolikt har staden sitt ursprung som en strategiskt belägen handelsplats där viktiga vägar mot Skara, Norge och västkusten korsades.
1651 blev Jacob De la Gardie, greve av Läckö, tilldelad Lidköping av drottning Kristina. Staden återgick dock till kronan några år senare, men sonen Magnus Gabriel fick tillåtelse att anlägga en stad inom grevskapet. Efter ett markbyte 1670 började bygget efter De la Gardies egen stadsplan. Lidköping bestod därefter av två små städer på varsin sida om ån Lidan. Städerna hade varsin borgmästare fram till 1683, då de förenades till ett enda Lidköping under kronan. De la Gardie vakade under hela sin livstid över de båda städerna och än i dag kan vi ana hans arv på namn på gator, torg och byggnader. Byggnaden som står vid Nya stadens torg var ursprungligen grevens jaktslott.
Lidköpings historia har kantats av bränder. 1553 ödelades större delen av staden och Sveriges dåvarande kung Gustav Vasa beordrade då befolkningen att flytta till den plats där Vänersborg i dag ligger (Huvudnäs), något som aldrig blev av utan staden byggdes istället upp på nytt. 300 år senare, 1849, var det dags för brand nummer två då i stort sett hela den gamla staden förstördes. Det enda som blev kvar var kvarteret Limtorget. För att gardera sig mot fler bränder byggdes därefter de flesta husen i sten.
Första studentmiddagen
1950 åt Lidköpings första studenter middag här på Stadshotellet. En kull på 15 gymnasister firade att de avslutat tre års studier på Lidköpings gymnasieskola, som öppnade 1947. Stadsfullmäktige deltog, firade och åt middag tillsammans med de glada studenterna.
Taube om stadens damer
”Vänliga händer, fina fingertoppar och verkar kärlekstörstande”. Så beskrev Evert Taube Lidköpings damer i ett brev skrivet på Stadshotellet en dag i maj 1947 när han var på besök i staden. På kvällen kom han tillbaka till hotellet och svängde sina lurviga till Forsbergs Trio.
Lyckad bankett med Jussi
1944 var den världsberömde operasångaren Jussi Björling på besök i staden för att vara gästsolist vid en konsert. Han var dock så sjuk vid ankomsten att han fick uppsöka lasarett. Väl där utfördes underverk, Jussi tillfrisknade och konserten blev en succé. Detsamma gäller den efterföljande banketten på Stadt, där han mottog både jubel och gåvor.
Ångande invigning
1908 var det nära att många gäster missade sin middag på Stadshotellet. Vid invigningen av Tunbanan hade man nämligen missat att även stillastående tåg förbrukar ånga. Detta löstes dock finurligt genom att ta vatten från ett dike i Tun så att festtåget kunde återvända till Lidköping i tid till middagen.
© Lidköpings Stadshotell
